I söndags när vi var i skogen så red jag som bekant "barbacka", Måna har ont utav att gå på grus så jag red inne i skogen intill grusvägen där familjen gick.
När vi skulle ge oss ut ur skogen så gick vi mellan två stora granar som stod så fint som en portal ut ur skogen, det hängde stora yviga grenar ner i vägen så jag höjde handen för att mota bort dem. Men ICKE! De gav inte vika en tumm!
Jaha..
Illa tänkte jag som satt när med en häst som fortsatte framåt och stora grangrenar som inte gav vika för min framfart. Så hästen försvann sakta under mig och jag blev snyggt hängande i grenarna, som ett jävla julpynt hängde jag där och dinglade. Det kan tilläggas att jag inte nådde ner till marken heller så jag fick se mig som besegrad och släppa taget om grenarna och singla ned mot backen.
Allt hände på ett par sekunder men jag hann fundera en hel del som ni märker.
Där låg jag, nedslagen av ett par 100 år gamla granar och vred mig av skratt. Pappa kom springandes och tog Måna som spatserade vidare mot vårat mål. De tyckte inte alls det var så roligt som jag! Det hade visst brötat rätt bra där inne i skogen och dunsat till när jag föll ner bland barren.
Ja va tror dom!? Klart en överviktig fjordis med en lagom rund ryttare låter lite när de stöter på patrull inne i skogen. Men det var ett ganska behagligt sätt att trilla av på! Hann inse att "nu trillar jag av" och sedan landa mjukt, kunde inte varit bättre. Petter var den som tog hårdast av fallet.
"Tänk om du ramlat på en sten.. bla bla" Jaja men det gjorde jag inte, då skulle han varit med härom dagen när vi KUTADE över en stubbåker, nu kallas vi "Den gula torpeden" av befolkningen på orten! :P
Det gick undan kan jag säga! Tror inte att man såg benen på Måna utan bara en stor gul boll som rörde sig i ljusets hastighet!
1 kommentar:
Underbar läsning. Du har sån inlevelse när du skriver:-) /kram
Skicka en kommentar